Vi har beslutat oss att fortsätta föräldrautbildningen trots att jag nyligen fått veta att jag är gravid. Vi resonerar som så att mycket kan hända dem första veckorna i en graviditet och vi vill INTE börja om på ruta ett igen om något skulle hända. Dessutom har vi betalt över 5000:- för kursen och vi vill ju ha valuta för pengarna.

Dagens utbildning var inte riktigt lika bra som förra gången. Vi är ett bra gäng och det blir intressanta diskussioner men den ena kursledaren är bara såååå tråkig att lyssna på. Hon läser nätan allt innantill från sina papper. Det är tur att den andre kursledaren väger upp det hela, han är fantastiskt duktig på att föreläsa och berättar mycket om sina egna erfarenheter som adoptivförälder. Dessutom har han väldigt härlig humor. Idag pratade vi anknytning och språkutveckling, två otroligt viktiga ämnen. Men trots det har jag lite svårt att ta till mig allt som sägs (speciellt det som bara läses upp innantill) eftersom det känns som det är en evighet till vi kommer att få tillämpa det. Visst är det bra att gå en föräldrautbildning så här pass tidigt eftersom många säkert inte riktigt har tagit ställning om dem vill adoptera eller inte. Men det borde ju finnas någon slags kurs eller utbildning även strax innan man åker iväg för att hämta sitt barn. Risken är ju ganska stor annars att man glömt bort en hel del av det som tagits upp på denna utbildningen tills dess.

Nu ska vi käka fläskpannkaka, härlig lördagsmiddag va? :)

Hejsvej!!

Kan inte smälta det. Tror inte att det är sant. Skrattar och gråter om vartannat. Jag är gravid - ÄNTLIGEN!

Var på min klinik för kontroll av min överstimulering igår och man passade då på att ta ett gravtest (via blodprov). Fick besked om att jag skulle ringa tillbaka två timmar senare för besked. Gissa om dessa timmar gick lååååångsamt. När det var dags kunde jag knappt slå telefonnumret, mina händer skakade och hjärtat bankade.Jag fick besked om att jag är gravid i vecka 4+1 och att allt ser jättebra ut ännu så länge. Började såklart stortjuta i telefonen och tror att jag sa "tack så mycket" säkert 20 gånger innan vi la på :) Ringde sedan direkt till maken som satt och väntade vid telefonen på sitt jobb. Han blev såklart lika glad. Sedan var det dags att berätta för blivande mormor och morfar som följt vår resa på nära håll. Istället för att lyfta luren och ringa och berätta skickade jag blomsterbud till deras jobb där jag skrev "Grattis, ni ska äntligen bli mormor och morfar". Det uppskattades, mamma ringde senare och gratulerade och skrattade och grät om vartannat i telefonen.

Nu ska vi försöka smälta allt och hoppas att lilla "klumpen" vill stanna hos oss.

Idag var min läkare på min ordinarie klinik tillbaka. Det kändes skönt att få komma dit och träffa henne. Hon såg ganska allvarligt på min överstimulering. Hon övervägde att tömma buken på vätska men vi kom fram till att vi avvaktar eftersom det faktiskt kommer att fylla på med vätska igen. Jag blev sjukskriven i två veckor och fick order om att ta det lugnt och helst vara sängliggande (!!). Hur ska jag klara det?

Vi berättade om vårt olyckliga besök på akuten i helgen och hon tyckte att det var skönt att vi var så pass insatta att vi själva visste att man absolut inte kunde lite på ett gravtest så tidigt efter ET. Hon påpekade att det är viktigt att jag fortsätter med Progesteronet och inte tar ut något i förskott. Och tydligen var den "underbare läkaren" som vi träffade i lördags och söndags inte så underbar som vi trodde. Den tabletten som han ordinerade mej i lördags kväll hade min läkare aldrig hört talas om och det var minsann inte en tablett som hjälpte mot överstmulering, snarare tvärtom, den kunde i värsta fall motverka en graviditet (!!!). Man kan ju undra om läkarna jag träffade i helgen verkligen hade någon legitimation eller om det var ett sjukt skämt alltihop? Eller så är det så här dagens sjukvård ser ut helt enkelt.. Fy för!!!

Nu ska jag följa läkarens råd och bädda ner mig i sängen och titta på Grey´s anatomy. Maken svängde inom videoaffären och köpte dvd:n med säsong 1. Så nu har jag att göra några timmar framöver... :)

Igår startade vi föräldrautbildningen. Ja, jag gick dit trots att jag var överstimulerad och mådde skit. Vi hade ju betalt anmälningsavgiften och har ju sett fram emot detta så länge. Och det var fantastiskt kul. Vi var ett bra gäng och kursledarna var jättetrevliga och kunniga. En manlig, som hade två adopterade barn från Ryssland och en kvinnlig som hade två barn från Kina. Det kändes jätteavslappnat och det var skönt att träffa andra par som gått igenom ungefär samma sak som vi. Ser fram emot kommande lördagar...

Det var som jag befarade - jag har blivit överstimulerad.

Under fredagen blev jag bara sämre under kvällen så jag ringde och rådfrågade en sjuksköterska på KK:s akutmott som tyckte att jag skulle komma dit för kontroll. Så det vara bara att sätta sig i bilen och ge sig iväg. Inte kunde jag väl ana då vad som väntade mig. När vi kom dit blev vi väldigt bra bemötta, vi fick prata med en sjuksköterska som verkade veta vad det här med överstimulering handlade om. Hon var vänlig, ställde en del frågor och jag fick lämna ett urinprov innan vi fick sitta ner och vänta för att få träffa en läkare. Efter ungefär en timme blev det vår tur och vi blev inkallade av en ung kvinnlig läkare. Vi fick komma in i ett undersökningsrum och det första denna läkaren säger till oss är att man tagit två graviditetstest som både två visade negativt!!! Helt omedveten om vad hon nyss gett oss för besked fortsätter hon läsa från ett papper om vad det här med överstimulering är och hon kan knappt uttala ordet överstimulering själv och verkar inte ha den minsta aning om vad det är heller. Då stoppar min man henne och frågar om man verkligen kan lita på ett gravtest som tagits på kvällsurin så här tidigt, vi var ju för fanken bara på dag 8 efter ET. Då tar läkaren upp sina papper igen och läsar innantill och hävdar att jovisst kan man det. Har det bara gått en vecka efter ET så är resultatet tillförlitligt enligt deras "riktlinjer". Hmm, undrar om hon ens visste vad IVF och ET är för något! Sedan var det dags för undersökning med VUL. Så det var bara för mig att snällt kliva upp i gynstolen. Och detta kan jag säga kändes väldigt otrevligt. Rummet var upplyst av diverse lampor (som kändes som strålkastare som var riktade mot mej i gynstolen). Och ingen gjorde ens något försök att skyla mej (varken läkaren eller undersköterskan som fanns i rummet) med en handduk eller något medan man plockade ihop instrumenten till undersökningen, där låg jag helt blottad. När läkaren sedan blev färdig för undersökningen strulade såklart ultrajudsapparaten och hon ursäktade sig med att den var ny. Det hade jag väl kunnat köpa, men i det läget hade hon redan börjat undersökningen och satt med den där lilla staven till ultraljudsapparaten inne i mej under tiden hon försökte få apparaten att fungera.  Och till sist fick undersköterskan kalla på hjälp från en annan läkare som helt ogenerat kommer in och ställer sig och ska fixa till apparaten. Under hela denna tiden ligger jag i gynstolen med den där jäkla staven i mej. Och långt om länge börjar apparaten fungera. Då hittar inte läkaren äggstockarna!! Hela undersökningen tog säkert en kvart och den tar på min vanliga klinik mindre än en minut. Det var förfärligt! Jag har nog aldrig varit med om något mer kränkande. Till slut när läkaren gjort alla tester och undersökningar som hon läst innantill i sina papper ska göras fick vi nog. Vi gav läkaren vårt telefonnummer och sa att när hon fått mina provsvar kunde hon ringa oss. Jag tror att hon förstod vad vi tyckte och tänkte om henne.

Igår morse ringde läkaren och meddelade att provsvaren inte såg helt bra ut och att man därför ville kontrollera mig regelbundet med undersökningar och blodprover. Eftersom vi visste att hon gick av sitt arbetspass samma morgon sa vi att vi skulle titta in under eftermiddagen. Vi fick då träffa en helt underbar manlig överläkare som var väl insatt i vad det här handlade om. Även han tyckte att mitt tillstånd behövdes följas upp. Så jag fick en tid att komma tillbaka för nya prover och undersökningar idag på förmiddagen. Och även ett recept på en tablett som skulle sänka halten av ett specifikt hormon, det hormon som gjorde att jag att jag samlade på mig vätska i buken.

Idag var vi alltså tillbaka och fick som tur var träffa samma underbara läkare. Tabletten hade inte gjort mycket nytta, jag hade samlat på mig ännu mer vätska men mina provsvar såg något bättre ut idag. Jag fick därför gå hem och lova att ta kontakt med min klinik imorgon bitti för fortsatt uppföljning därifrån.

Det är svårt att beskriva hur jag ser ut just nu, maken skojar om att jag ser ut som en valross, jag tänker snarare på en ballong. Jag har gått upp 5 kg på två dagar och har ett midjemått på 96 cm (!!!). Jag har svårt att ta djupa andetag och har ont i hela buken. Men skulle jag bara vara gravid så skulle det vara värt varje sekund...

Nu börjas det... Hade lovat mej själv att inte leta gravtecken denna gången. Men trots det smyger jag titt som tätt in på nätet och läser om andras symtom och jämför såklart med mej själv. Jag känner och klämmer på brösten ett antal gånger per dag. Jag känner efter om jag känner mej minsta lilla illamående på morgonen, speciellt efter morgonkaffet. Allt detta trots att jag vet att det är alldeles för tidigt än att känna något och att dem symtom jag har säkert beror på Pregnyl-sprutan.

Denna gången har vi i alla fall bestämt oss för att tjuvtesta. Vi är inte det minsta tveksamma. Vi tycker det är rena tortyren att kliniken vill att vi ska vänta 21 dagar!!! Så i mitten på nästa vecka är det jag som går till apoteket och införskaffar mej ett gravtest.

Igår när jag och maken var hemma hos brorsan med familj och käkade middag kände jag mej plötsligt illamående och magen kändes ovanligt svullen. Detta höll i sig under kvällen och magen såg ut som jag var i fjärde månaden - minst! Har haft svårt att sova i natt och det har tryckt och spänt i magen och i morse hade det inte blivit bättre. Ställde mej på vågen för att kolla så jag inte samlat på mej vätska och till min fasa hade jag gått upp 1,5 kg!! Betyder detta att jag är överstimulerad?! Får ringa kliniken under dagen *pust* Kommer bli en tuff dag på jobb...

Jag har ett problem. Ett stort problem. Sedan vi fick våra nya sängar kan jag inte sova. Somnar gör jag men jag vaknar flera gånger på natten och har svårt att somna om.

Det lite komiska i det hela är att jag är känd för att kunna sova i princip överallt. Men nu när vi köpt nya, svindyra sängar kan jag inte längre sova. Hjälp!

Min enda tröst i det hela är att det faktiskt kan vara övergående. För första natten vi sov i dom nya sängarna var natten efter att jag varit iväg och plockat ut äggen inför vårt IVF-försök. Och jag var ju alltså rejält öm och svullen om magen (sover på mage kan jag väl tillägga) och mådde allmänt lite kasst. Och det har jag faktiskt gjort sedan dess. Det är först idag jag börjar känna mej nåt så när som vanligt igen. Så detta kan ju faktiskt vara en bidragande orsak till att jag sovit dåligt. Det återstår att se.

Vad gör vi annars? Ringer upp killen som köpte vår gamla säng och säger att vi ångrat oss?! Men man har väl ingen ångervecka på våra nya sängar?!