Jag är så himla trött. Hela tiden. Känner mig aldrig riktigt utvilad. Och jag känner mig aldrig riktigt glad. Visst kan jag känna glädje när det går upp för mig att jag faktiskt är gravid. Men sedan tar oron och tröttheten över. Det här har varit en oerhört påfrestande resa, både fysiskt och psykiskt. Så egentligen är det väl inte så konstigt att jag är trött. Dessutom gör ju höstmörkret sitt, nu känns det verkligen att vi har hela långa vintern framför oss. Tur att man snart åker iväg till solen. Men jag känner mig lite rädd att jag inte ska vara tillräckligt pigg för att uppsakatta semestern i Thailand just nu. Dessutom är jag lite orolig att nåt ska hända, tänk om jag börjar blöda där. Och får missfall. Usch hemska tanke!

Oj vad tiden går fort. Är redan i vecka 10 och embryoperioden är över, nu kallas det lilla fröet där inne istället för foster. Moderkakan börjar även göra sig redo för att ta över näringstillförseln till fostret under denna veckan.

Har fått höra från olika håll att risken för missfall minskar efter 10 veckor. Vet inte om det är sant. Men det hade varit skönt om det var så. Har även läst på många olika håll att har man varit på VUL tidigt i graviditeten och sett ett hjärta slå så är chansen för att allt ska gå bra 95-99%. Det låter ju helt underbart! Jag har ju varit på tre VUL och sett hjärtat slå varje gång, betyder det att jag kan sluta oroa mig för missfall nu?

...kan man nu skymta på magen. Särskilt på kvällen efter att jag har ätit. Det ser jättemysigt ut. Det blir mer mycket mer verkligt nu när det börjar synas.

Besöket hos gynekologen gick över förväntan. Hon var faktiskt ganska gullig och kunde till och med skämta lite emellanåt. Allt såg ut som det skulle, hon kunde se att hjärtat fortfarande slog *pust* och att fostret nu är 22 mm. Men någon inskrivning hos barnmorskan blev det tyvärr inte idag, det var jag som hade missförstått det. Vi fick tid till nästa måndag för inskrivning. Också har vi fått en tid för NUPP-test lagom till vi kommer hem från Thailand. Det blir det första "riktiga" ultraljudet, längtar redan :)

Helt plötsligt känner jag mej jättenervös inför gynekologbesöket idag. Över vad hon ska se och inte se. Tänk om det lilla fröet inte lever längre? Tänk om blödningen i livmodern är oförändrad? *suck* Ska jag vara så här nervös inför varje undersökning/ultraljud resten av graviditeten? Jag fick i alla fall övertalat maken att följa med mig idag, egentligen hade han fullt på jobb och svårt att komma ifrån.

Om några timmar är det över, hoppas, hoppas fröet fortfarande lever och mår bra där inne.

HA EN BRA DAG!!

Imorgon är det dags för inskrivning hos barnmorskan. Och vad jag förstår ingår ett besök hos min ordinarie gynekolog för att konstatera graviditeten först. Jag har inte varit där på snart två år. Känns lite konstigt att komma tillbaka. En gång i tiden hade jag en underbarn gynekolog (hmm kan man säga så om en gynekolog egentligen?). Men tyvärr slutade han och då övertog min nuvarande gynekolog mottagningen. Och vad ska jag säga, hon är inte alls så underbar som min förra gynekolog. Hon är kall, hårdhänt, sur och inte alls lätt att prata med. Jag glömmer aldrig första besöket hos henne för ganska många år sedan nu. Då anklagade hon mej för att jag ringt och bokat en telefontid till henne och sedan när hon väl ringde upp mig var jag inte hemma. Och jag lovar - jag hade INTE ringt och bokat någon telefontid. Men det ville hon inte lyssna på, hon verkade helt övertygad om att jag ljög. Tja, man kan ju undra varför jag inte bytte gynekolog redan då men tyvärr verkar privata gynekologer vara en bristvara i stan och jag fick besked överallt och dem inte tog emot nya patienter.

Anledningen till att jag väljer att gå dit igen nu efter att jag blivit gravid är att jag hört så mycket gott om barnmorskan som finns på hennes mottagning. Och då kan det väl vara värt ett besök hos min inte så underbara gynekolog *fniss* För vad jag förstår är det endast barnmorskan man har kontakt med resten av graviditeten.

Ja, vi får väl se hur det går imorgon men lite nervöst känns det allt. Wish me luck :)

I helgen har det varit partaj. Inte här hemma dock utan hos makens morfar som fyllt 90. Det blev uppvaktning med langång, prinsesstårta och massor av presenter. Det var helt fantastiskt att se, makens morfar är verkligen pigg för sin ålder. Han gladdes så åt att fylla år och få fira med sina nära och kära. Han och hans fru bor i ett hus på landet, med stor trädgård med trädgårdsland och en massa fruktträd. Allt detta sköter dem på egen hand. Dem odlar potatis, rödbetor, morrötter, jordgubbar mm. Helt otroligt. Hoppas att han kommer få leva och få vara pigg och frisk många år till.

I onsdags startade vi vår vår hemutredning. Det var andra gången vi träffade socialsekreterarna som ska hålla i hemutredningen. Mötet varade i 1½ timme ungefär. Vi pratade mycket om föräldrautbildningen men även en hel del om makens två barn som han har sedan tidigare. Ibland känns det som att det kan bli ett problem för oss. Tiden gick fort och nästa möte blir nog inte förrän efter vi har kommit hem från Thailand. Och om allt har gått bra tills dess är jag i v 14 då så då ringer vi nog och säger att vi vill göra en paus i hemutredningen för att jag har blivit gravid. Och till makens stora glädje slipper vi då göra djupintervjuerna. Vi får väl se vad som händer fram tills dess.