Jag har väl egentligen inte någon bra ursäkt till varför jag inte uppdaterat min blogg på flera veckor. Såg först nu att flera av er hört av er och undrat om allt står rätt till och det värmer. Både jag och lillkillen i magen mår jättebra.

Tänkte starta med en kort uppdatering av läget här hemma.

Både jul- och nyårshelgen firade vi här hemma tillsammans med makens båda barn (samt familj och vänner). Vi passade då på att berätta att dem ska få en lillebror och både blev glada, den äldsta kanske något lite gladare än den yngre som redan har två småsyskon hos sin mamma. Efter 14 dagar tillsammans måste jag erkänna att både jag och maken var ganska slut när dem väl åkte hem. Men visst hade vi haft mysigt tillsammans. Vi är inte så vana bara att ha båda tonåringarna här under så många dagar.

Den 7/1 var det dags för rutinultraljud. Och ja, jag var himla nervös. Mer nervös än jag var inför NUPP-testet i vecka 14. Dagarna innan kände jag antydan till vad som skulle kunna vara lite sparkar och sprattel inifrån magen, men jag var långt ifrån säker. Kvällen innan ultraljudet kunde jag inte somna och bad maken lägga huvudet på min mage för att lyssna/känna om det rörde sig där inne. Och nästan direkt kom det en rejäl spark som både maken och jag kände. Jag blev både glad och tårögd, äntligen gav lillkillen där inne sig till känna. Och så häftigt att både jag och maken fick känna det samtidigt. Ultraljudet gick bra, allt stod rätt till där inne och det var så kul att se den lille krabaten sprattla omkring. Detta var ju första gången för maken, han missade ju första ultraljudet då han stod och väntade på vårt bagage från Thailand. Vi blev helt sålda både två och ville bara se mer av vår lille kille så ett par dagar senare bokade vi ett 3D-ultraljud i Köpenhamn till v 26.

Annars har allt varit väldigt lugnt och jag har mått bättre än på länge. Illamåendet har helt försvunnit och tröttheten är som bortblåst. Det stämmer verkligen vad som står i alla gravidtidningar att bästa tiden är i mitten på graviditeten. Då brukar man tydligen må som bäst.

I söndags blev det dock ett besök på KK akut för min del, då hade jag sedan lördagen känt en molande/stramande känsla från vänster ljumske ner mot underlivet. Speciellt ont gjorde det när jag kissade så därför misstänkte jag urinvägsinfektion. Så jag åkte in och fick lämna ett urinprov och sedan träffa en läkare som bekräftade att det var urinvägsinfektion det rörde sig om. Utan någon som helst undersökning. Jag fick penicillin. Om smärtan inte gick över skulle jag höra av mig igen - och det gjorde den såklart inte. Så det blev ytterligare ett besök i onsdags. Då fick jag en toppenläkare som berättade att hon inte alls trodde att det rörde sig om urinvägsinfektion, jag hade nämligen inte några bakterier i urinen, endast lite vita blodkroppar (som är jättevanligt, speciellt när man har mycket flytningar som jag har just nu). Och efter att hon känt på min mage ställde hon diagnosen ligamentsmärtor och eventuellt början till foglossning. Så jag kunde sluta med penicillinen direkt. Tänk om den första läkaren kunde gjort sitt jobb, då hade jag sluppit ett andra läkarbesök samt äta penicillin i onödan!! *Grrrrr*

Nu känner jag sparkar inifrån magen flera gånger om dagen och jag blir lika glad varje gång. Det är en sån häftig känsla. Jag kan ligga långa stunder på sängen med händerna på magen och bara le för mig själv. Tänk att vi äntligen lyckades!!

Det får vara allt för denna gången, lovar att bättra mig på att uppdatera min blogg.

Och tack alla ni som hört av er!