I helgen har vi varit på dop. I Göteborg. Vi bilade fram och tillbaka samma dag och detta gick över förväntan. Jag förberedde mig genom att ta en tablett Postafen på morgonen två timmar innan vi körde. Av erfarenhet vet jag ju att är det något som kan sätta igång mitt illamående så är det just bilåkning. Och det hjälpte! Jag mådde inte illa på hela dagen. Det var en helt underbar känsla. Äntligen har jag hittat något som hjälper. Varför har jag inte provat detta innan?!Dopet gick bra. Enkelt men väldigt fint. Efteråt blev det soppbuffé, vilket passade väldigt bra med tanke på vädret. Och så kaffe och kakor *mums* Sedan var det dags att bege sig hemåt igen. En väldigt trevlig dag trots att vi spenderade mycket tid i bilen.

Det slog mig plötsligt idag att vi inte har hört något från socialsekreterarna som gör vår hemutredning. När vi senast var där lovade dem att skicka hem en ny mötestid till oss. Det är två veckor sedan nu! Och vi har inte hört ett knyst... Kan inte låta bli att undra om något gick snett under förra mötet, om vi sa något konstigt eller att det framkom något nytt hos oss som gjorde att dem inte anser oss lämpliga som adoptivföräldrar. Hade jag inte varit gravid just nu kan jag säga att jag hade varit ordentligt orolig och antagligen ringt dit för länge sedan. Men vi ligger lågt ett tag till. Vi har ju inte för avsikt att fortsätta hemutredningen under min graviditet. Men som vi alla vet kan ju mycket hända, speciellt fram till v 12 (och där är vi ju inte riktigt ännu - men snart)...

I dag har jag varit på inskrivning hos barnmorskan. Det gick bra. Hon var gullig och verkade lätt att prata med. Både blodtryck och blodvärde låg bra. Annars fick jag mest allmän information om vad jag ska äta och inte äta osv. Mycket att tänka på. Fick också en del tips om vad som kan vara bra att tänka på nu när vi ska till Thailand.

Nu börjas det...  Det är likadant varje gång vi ska ut och resa. Jag får världens stryknoja och står och stryker, viker och har mej. Allt ska vara perfekt. I söndags stod jag med strykjärnet i handen i princip hela dagen. Min man tycker att jag är knäpp. Men jag hatar ostrukna kläder.

Nu närmar det sig. Reser om en vecka. Börjar gruva mig lite för flygresan. Men så trött som jag är nuförtiden borde det ju inte vara några problem, jag kommer väl slockna så fort jag sätter mej i flygplansstolen...

Jag är så himla trött. Hela tiden. Känner mig aldrig riktigt utvilad. Och jag känner mig aldrig riktigt glad. Visst kan jag känna glädje när det går upp för mig att jag faktiskt är gravid. Men sedan tar oron och tröttheten över. Det här har varit en oerhört påfrestande resa, både fysiskt och psykiskt. Så egentligen är det väl inte så konstigt att jag är trött. Dessutom gör ju höstmörkret sitt, nu känns det verkligen att vi har hela långa vintern framför oss. Tur att man snart åker iväg till solen. Men jag känner mig lite rädd att jag inte ska vara tillräckligt pigg för att uppsakatta semestern i Thailand just nu. Dessutom är jag lite orolig att nåt ska hända, tänk om jag börjar blöda där. Och får missfall. Usch hemska tanke!

Oj vad tiden går fort. Är redan i vecka 10 och embryoperioden är över, nu kallas det lilla fröet där inne istället för foster. Moderkakan börjar även göra sig redo för att ta över näringstillförseln till fostret under denna veckan.

Har fått höra från olika håll att risken för missfall minskar efter 10 veckor. Vet inte om det är sant. Men det hade varit skönt om det var så. Har även läst på många olika håll att har man varit på VUL tidigt i graviditeten och sett ett hjärta slå så är chansen för att allt ska gå bra 95-99%. Det låter ju helt underbart! Jag har ju varit på tre VUL och sett hjärtat slå varje gång, betyder det att jag kan sluta oroa mig för missfall nu?

...kan man nu skymta på magen. Särskilt på kvällen efter att jag har ätit. Det ser jättemysigt ut. Det blir mer mycket mer verkligt nu när det börjar synas.

Besöket hos gynekologen gick över förväntan. Hon var faktiskt ganska gullig och kunde till och med skämta lite emellanåt. Allt såg ut som det skulle, hon kunde se att hjärtat fortfarande slog *pust* och att fostret nu är 22 mm. Men någon inskrivning hos barnmorskan blev det tyvärr inte idag, det var jag som hade missförstått det. Vi fick tid till nästa måndag för inskrivning. Också har vi fått en tid för NUPP-test lagom till vi kommer hem från Thailand. Det blir det första "riktiga" ultraljudet, längtar redan :)