Idag har min mamma varit på besök. Vi hjälptes åt att laga middagen och till efterrätt blev det äpplepaj med äpplen från vår egen trädgård *mums*

Nu ska jag slänga mej i sängen med en bok. Herregud vad trött jag är nuförtiden.. *gäääsp* :)

Igår var det återigen dags för föräldrautbildning. Det var riktigt trevligt igår. Vi såg bla en mycket sevärd film om adoptionsprocessen i Sydafrika. I Sydafrika är tydligen den biologiska modern med och väljer ut adoptionsföräldrarna och adoptionsföräldrarna får även träffa den biologiska modern när dem kommer dit för att hämta sitt barn. Sedan är det vanligt att man håller kontakt med den biologiska modern via adoptionsorganisationen nere i Sydafrika. Man skickar brev och bilder hemifrån och berättar hur barnet har det. Syafrika är nog inte alls ett dumt land att adoptera ett barn ifrån, synd bara att vi inte passar in på deras krav.

Efter utbildningen var vi hemma hos makens bror. Han har köpt en sprillans ny lägenhet i V. hamnen i Malmö och den var jättefin. Väldigt lyxig. Vi var också en sväng på Ilva för att hjälpa svågern att välja ut ett matrumsbord, men det verkade inte som han blev så mycket klokare av våra råd.

På kvällen gick maken och jag ut och åt på restaraung, det hade varit en lång dag och ingen av oss orkade laga någon mat hemma. Det var mysigt, men vi var trötta, eller i alla fall jag :) Så det blev en ganska tidig kväll.

Igår när jag var på stan för att handla lite kläder smög jag in på mammaavdelningen i en av affärerna. Ville mest kolla runt lite. Det var en spännande men lite förbjuden känsla. Jag tittade mej omkring hela tiden så att ingen jag känner skulle få syn på mej när jag smög omkring där bland mammabyxor och aminingströjor :)

Likadant är det här på internet, jag kikar in på forum som "väntar barn" och "fråga barnmorskan" men stänger snabbt ner och loggar in på sidorna "svårt att få barn" och "adoption" istället. Det känns fortfarande som det är där jag hör hemma. Antar att det tar ett tag att vänja sig.

Dags för ny vecka, vecka 5+0 idag, alltså vecka 6. Tjohoo. Bara 3 veckor kvar till första ultraljudet och ytterligare 3 veckor tills man kan pusta ut och bara njuta av att vänta barn. Man brukar ju säga att efter v 12 minskar risken för missfall avsevärt och det brukar vara då folk berättar om sin graviditet för släkt och vänner (och kanske kollegor?). För oss har det ju varit lite annorlunda. Det är ju några stycken som vetat om vårt IVF-försök och frågat hur det gått och då har vi varit ärliga och sagt att jag är gravid men att det är lite för tidigt att fira ännu. Men detta är ju trots allt familj och vänner som står oss nära och som jag nog valt att berätta för i vilket fall som helst. Jag resonerar som så att kan man dela glädjen i att berätta om graviditeteten så här pass tidigt så kan man också dela sorgen med dessa människor ifall det skulle gå snett.

Vaknade tidigt i dag och kunde inte somna om. Det är så tyst. Utanför fönstret skiner solen, det är helt vindstilla, luften är hög och fåglarna kvittrar. Känns riktigt mysigt med höst helt plötsligt.

I dag måste jag ut. Börjar bli trött på att vara sjukskriven. Längtar efter mina promenader. Ska försöka ta en kort promenad i dag och se hur det känns. Kanske promenerar jag ner till stan och försöker hitta lite lämpliga kläder som kan dölja min mage till nästa vecka då jag börjar jobba. Trots att jag gått ner drygt hälften av dem fem kilo jag gick upp i samband med min överstimulering tycker jag fortfarande att magen syns en hel del. Modet är ju perfekt nu, mycket tunikor och stora skjortor/blusar som döljer magen.

Nu ska jag läsa tidiningen utan morgonkaffe. Jag har nämligen inte varit sugen på kaffe sedan jag började känna av överstimuleringen, dvs i samband med att jag blev gravid. Om det beror på överstimuleringen eller graviditeten (lite väl tidigt kanske?) vet jag inte, kanske lite av båda delarna.

Ha en bra dag!!

Allt känns fortfarande så himla overkligt. Gjorde ett graviditetstest i morse innan jag ringde IVF-kliniken för att beställa tid för första ultraljudet. Det tog inte många sekunder innan ordet "Gravid" dök upp i displayen. Vi som nästan hade gett upp. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det ögonblicket. Var tvungen att dokumentera det hela genom att ta ett foto på graviditetstestet. Min man trodde inte jag var klok när jag stod halvnaken i badrummet i morse med kameran i högsta hugg :)

Jag fick tid för första ultraljudet om exakt tre veckor, den 22 okt. Det känns som en evighet. Jag har läst att om allt ser bra ut på första ultraljudet i v 8-9 så är risken för missfall minimal (2-3%). Hoppas dessa tre veckor går snabbt så att vi snart kan få pusta ut och få njuta av min (vår) graviditet fullt ut.

Jag har även kontaktat min gynmottagning och ska dit för inskrivning och undersökning den 29 okt.

Jag är fortfarande sjukskriven och hemma pga min överstimulering. Men jag mår mycket bättre redan. Kommer att stanna hemma resten av veckan. Pratade med min chef i telefon i förmiddags och berättade om allt som hänt, överstimulering, sjukskrivning och att jag är gravid. Hon har nämligen varit bortrest och fick idag höra av mina kollegor att jag var sjukskriven. Hon gratuerlade och verkade glad för vår skull, hon vet ju hur vi har kämpat för detta.

Nu är bara frågan vad jag säga till kollegorna på jobb om varför jag varit sjukskriven. Endast ett fåtal vet om att vi gjort IVF. Dem andra har jag ingen lust att berätta för. Jag får helt enkelt ljuga ihop en historia om att jag gjort en mindre operation och därefter fick komplikationer i form av vätska i buk och lungor. Det är ju faktiskt nästan sant! Och graviditeten håller jag för mig själv ett tag till.

Nu ska jag slänga mej i sängen och fortsätta kolla på Grey´s anatomy...

Vi har beslutat oss att fortsätta föräldrautbildningen trots att jag nyligen fått veta att jag är gravid. Vi resonerar som så att mycket kan hända dem första veckorna i en graviditet och vi vill INTE börja om på ruta ett igen om något skulle hända. Dessutom har vi betalt över 5000:- för kursen och vi vill ju ha valuta för pengarna.

Dagens utbildning var inte riktigt lika bra som förra gången. Vi är ett bra gäng och det blir intressanta diskussioner men den ena kursledaren är bara såååå tråkig att lyssna på. Hon läser nätan allt innantill från sina papper. Det är tur att den andre kursledaren väger upp det hela, han är fantastiskt duktig på att föreläsa och berättar mycket om sina egna erfarenheter som adoptivförälder. Dessutom har han väldigt härlig humor. Idag pratade vi anknytning och språkutveckling, två otroligt viktiga ämnen. Men trots det har jag lite svårt att ta till mig allt som sägs (speciellt det som bara läses upp innantill) eftersom det känns som det är en evighet till vi kommer att få tillämpa det. Visst är det bra att gå en föräldrautbildning så här pass tidigt eftersom många säkert inte riktigt har tagit ställning om dem vill adoptera eller inte. Men det borde ju finnas någon slags kurs eller utbildning även strax innan man åker iväg för att hämta sitt barn. Risken är ju ganska stor annars att man glömt bort en hel del av det som tagits upp på denna utbildningen tills dess.

Nu ska vi käka fläskpannkaka, härlig lördagsmiddag va? :)

Hejsvej!!

Kan inte smälta det. Tror inte att det är sant. Skrattar och gråter om vartannat. Jag är gravid - ÄNTLIGEN!

Var på min klinik för kontroll av min överstimulering igår och man passade då på att ta ett gravtest (via blodprov). Fick besked om att jag skulle ringa tillbaka två timmar senare för besked. Gissa om dessa timmar gick lååååångsamt. När det var dags kunde jag knappt slå telefonnumret, mina händer skakade och hjärtat bankade.Jag fick besked om att jag är gravid i vecka 4+1 och att allt ser jättebra ut ännu så länge. Började såklart stortjuta i telefonen och tror att jag sa "tack så mycket" säkert 20 gånger innan vi la på :) Ringde sedan direkt till maken som satt och väntade vid telefonen på sitt jobb. Han blev såklart lika glad. Sedan var det dags att berätta för blivande mormor och morfar som följt vår resa på nära håll. Istället för att lyfta luren och ringa och berätta skickade jag blomsterbud till deras jobb där jag skrev "Grattis, ni ska äntligen bli mormor och morfar". Det uppskattades, mamma ringde senare och gratulerade och skrattade och grät om vartannat i telefonen.

Nu ska vi försöka smälta allt och hoppas att lilla "klumpen" vill stanna hos oss.