Idag var det dags. Konstigt nog kände vi oss båda ganska lugna inför själva undersökningen. Vi hade nog gett upp. Vi hade kastat in handduken helt enkelt.

Så gissa om vi blev förvånade när sköterskan säger "Men där har vi ju hjärtat, ser ni?" Först då vaknade vi till och stirrade upp mot datorskärmen. Och visst, där såg vi det lilla fostret och hjärtat som slog. Gissa om vi blev förvånade. Och glada förstås. Hur kunde detta vara möjligt? Sköterskan tyckte inte alls att det var något konstigt. Det är många som kommer in med blödningar och bruna flytningar utan att det är missfall. Hon kunde härleda mina blödningar till en liten, liten blödning i livmodern. Som blödningen såg ut i nuläget var det ingen risk för barnet. Hade blödningen däremot legat närmre eller precis bredvid moderkakan så hade det varit värre sa hon. Men för säkerhets skull blev jag sjukskriven fram till nästa ultraljud.

Jaha, så kan det gå. Då är jag alltså gravid (igen) :)

Dem senaste dagarna har jag inte varit mitt vanliga glada jag. Det har sakta gått upp för mig att vi är tillbaka på ruta ett. Folk känner inte igen mig längre. En arbetskamrat sa idag att glimten i mina ögon fösvunnit.

Jag ställde mig själv frågan igår om jag hellre önskat att detta IVF-försöket misslyckats. Svår fråga. Omöjlig att hitta ett svar på.

En del av mig önskar nog det. Jag var så inställd på adoption och tyckte verkligen att det var ett likvärdigt alternativ till att skaffa barn på. Tankarna på adoption fick mig att inte längre tänka OM jag någonsin kommer att bli mamma utan NÄR. Nu känns det inte likadant. Kommer det någonsin att göra det?

Nu känner jag mig mest bitter. Vill inte bli den där bittra tanten som aldrig accepterade sin barnlöshet.

 Åh andra sidan skulle jag inte vilja vara utan känslan av att vi i alla fall EN gång lyckats bli gravida. Efter många års kämpande. Det känns stort. Det känns på något sätt skönt att veta att det faktiskt gick. Började tvivla på hela IVF-köret. Men vi lyckades ju faktiskt en gång, vad är det som säger att vi inte kan göra det igen? Men orkar vi försöka fler gånger?

Jag hade nästan hunnit vänja mig vid tanken på att eventuella blödningar eller bruna flytningar under en graviditet inte nödvändigtvis behöver betyda missfall.

Men sedan igår har jag lite mer bruna flytningar igen *suck* Så det är nog bara för oss att inse att min första graviditet nånsin kommer sluta i missfall. I 3½ år har vi kämpat för detta.

Det känns tungt just nu.

När ska det blir vår tur att lyckas?

Hur mycket otur kan man ha egentligen?

Jag mår fortfarande illa och brösten ömmar som bara den. Men det är en klen tröst. Vid ett missfall tar det låååång tid för kroppen att "förstå" att man inte längre är gravid och graviditetshormonerna finns alltså i kvar i kroppen en bra tag efter. Vilket just nu känns för j*vligt rent ut sagt!!

Om allt är som det ska går jag in i vecka 8 från och med idag. Nu känns det helt plötsligt som om tiden rusar iväg.

Jag ringde kliniken igår och fick flyttat tiden för VUL pga min blödning. Så istället för att göra det den 22/10 ska jag dit redan nu på fredag den 19/10. Då får jag äntligen besked om hur allting står till därinne. Skönt.

Det har varit en märklig helg. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan kan man väl säga. Ena stunden är vi bombsäkra på att allt har gått åt skogen för att sedan andra stunder ändå tro och hoppas på att den lilla "klumpen" finns kvar där inne.

Jag mår bara mer och mer illa för varje dag som går. Igår och idag har det varit fruktansvärt, har inte kunnat göra mycket annat än att bara ligga på soffan med öppet fönster. Men jag ska inte klaga, får vi bara veta att allt är som det ska där inne lovar jag att aldrig mer klaga över mina graviditetssymtom *lovar lovar lovar*

Trots en ganska eländig helg är jag så glad för att vi i alla fall har varandra. Maken har varit supergullig hela helgen och vi har verkligen bara funnits där för varandra. Vi har pratat mycket och jag har gråtit en del. Vad jag är lyckligt lottad som har honom!

Först en liten uppdatering för det har hänt en hel del de senaste dagarna.

onsdag 10/10

Första dagen på jobb efter min sjukskrivning. Det var ganska trevligt att komma tillbaka och jag fick inga dumma frågor om varför jag hade varit sjukskriven eller liknande. Visst märkte jag att somliga var nyfikna, men jag skötte det hela bra och avslöjade inte mer än nödvändigt.

Tyckte redan på morgonen att jag var lite svullen om magen igen. Det gjorde ont att sitta och gå. Så jag ringde kliniken och fick prata med en jättegullig barnmorska som tyckte jag skulle komma dit för ett VUL för säkerhets skull. Sagt som gjort. Vi åkte dit och allt såg finfint ut, vi såg hjärtat slå och "klumpen" var exakt så stor som h*n skulle. Vi var såklart överlyckliga. Man kunde även se att jag hade en hel del vätskefyllda cystor på mina äggstockar och det var förklaringen till att jag hade ont. Men detta var normalt efter ett IVF och kroppen skulle själv ta hand om det.

torsdag 11/10

Då hände det som inte fick hända. Jag fick en mindre blödning mitt på dagen. Det slutade direkt och efteråt kom det endast mörkbruna flytningar. Blev livrädd och ringde återigen kliniken för att prata med samma barnmorska som dagen innan. Hon sa att det var högst osannolikt att det rörde sig om ett missfall eftersom vi sett fostrets hjärtljud mindre än ett dygn tidigare. Tydligen tar det längre tid för kroppen att uppfatta att fostret är dött och därefter stöta bort det. Hon tyckte inte jag behövde komma in för undersökning (trots att jag verkligen försökte få komma dit för ett VUL för säkerhets skull) utan skulle höra av mej efter helgen *suck*

idag 12/10

Jag har inte blött något mer, men dem bruna flytningarna fortsätter även idag. Jag har fortfarande graviditetssymtom i form av illamående. Jag vet inte vad jag ska tro. Är livrädd för att det trots allt rör sig om ett missfall. Vet inte hur jag ska stå ut under helgen. Är så ledsen och uppgiven. Lite besviken på kliniken som inte ville ta emot mig. Efter så många års kampt för att äntligen bli gravid. Borde dem inte ha lite mer förståelse? F*n vad livet känns surt just nu!

Dessutom har vi bjudit hem min chef och hennes sambo på middag ikväll. Detta är bestämt sedan lång tid tillbaka och det känns inte bra att ställa in. Så det är väl bara för mej att sätta igång städa här hemma och försöka stå ut under kvällen.

I dag går jag in i v 7. Bara 5 veckor kvar till efterlängtade v 12. Visst är det konstigt, först har man längtat efter ett litet barn i över 3 år och när man sedan väl blir gravid ja då ska man längta bort första tredjedelen av graviditeten. Jag försöker verkligen njuta men det går sådär. Efter tre år som oförklarligt barnlös med utredningar, hormonbehandlingar och IVF-försök kanske det inte så konstigt?

Oj, vad jag sov länge idag, vaknade inte förrän strax efter klockan var 10 (!!). När hände det senast, kanske någon gång i tonåren eller efter nåt rejält partaj. Det komiska är att jag gick och la mig redan vid 21-tiden igår. Jag har alltså sovit mer än 13 timmar på raken :)

Dessutom mår jag illa till tusen idag. Går omkring här hemma och har svårt att få nånting gjort. Vill helst bara gå och lägga mig igen.

I övermorgon börjar jag jobba igen. Bävar lite för hur det ska gå, kommer nog att vara rejält trött dem första dagarna. Och vad ska jag skylla på om jag blir akut illamående?